Jag tar och flyttar den här blogen till en annan adress. Vill ni fortsätta läsa så kan ni titta in på

Nibelung Valesti.

Ämnet kommer inte ändra sig. Bara det att jag får större friheter hos Oniichan än här. Vilket bara blir fördelar för mig.

Men gillade ni den här bloggen så är ni välkomna. Ska försöka fortsätta uppdatera den nya bloggen regelbundet.

edit – har genomför ett namnbyte samt fått medbloggare Yay me!! Så om ni gillade vad som fanns här så titta för all del in på Nibelung Valesti för fortsatt trevlig läsning.

Var ju just lyckat. Nya fotbollskor för att stabilisera mina fötter så jag slipper få ont i fötterna då jag springer…

Gissa vad jag har fått istället? Blåsor, stora öppna blåsor som det kommer vätska ur…

Tränade igår för att testa om det gick bättre, vad blev det för resultat? Mera blåsor. Så nu har jag 12st blåsor på fötterna, trampdynan, hälarna, lilltån etc etc

Vad som är absolut värst är att de blåsor som är öppna gör så förbannat ont så jag vet inte vart jag ska ta väggen, jag kan i princip inte gå utan att jag vill ställa mig och skrika.

Vilket inte är speciellt skönt. Vad har jag dock för val? Om jag inte använder de här skorna verkar det som att jag får kramp då jag springer i fötterna…

Jag ska vila den här veckan så mycket jag kan, sedan ska jag försöka nästa vecka igen att träna med de nya skorna, fortsätter blåsor att utvecklas får jag gå tillbaka till mina gamla skor och hoppas att den smärtan kan försvinna genom upprepade träningar då jag i princip enbart bara använt dessa skor tidigare.

Det som var tur dock var att vi flyttade den svenska lektion vi skulle ha haft den här veckan så jag slipper åka till skolan, istället kan jag vila, vilket är mycket uppskattat just för tillfället.

Så om jag är vresig i mina kommande inlägg under den närmaste tiden så vet ni nu anledningen till varför.

Att läsa den här boken var dock inte skoj. Inte skoj alls.

Vad som jag däremot får för referenser till den är inte vidare positivt då boken inte är bra. Eller jo, om man gillar att läsa sida efter sida med bara beskrivningar av hur personer ser ut, då är det en bra bok. Även om man gillar att de flesta karaktärerna tillkallas vid samma namn.

Sedan är den skriven på gammelsvenska också, vilket inte gör saken bättre precis då man lätt tappar bort sig och börjar undra vad fasiken var det jag läste?

För mig var det även litet klurigt att lista ut om man var i dåtid eller nutid då den hoppar väldigt friskt mellan de två tiderna samt karaktärerna. Att börja läsa om hur en lektor vaknar upp vid sitt bord för att sedan hoppa tillbaka i tiden och ge en stor redovisning för Markurells familj är slöseri med tid i min mening. En kort introduktion, sedan ska boken börja.

Jag vet inte hur många av boken ca 230sidor som ägnas åt introduktion. Tror det var uppåt 100.

Läs inte den här boken om ni inte vill testa erat tålamod eller gillar den här typen av böcker. Den är bra skriven, över hur en person försöker att styra ett helt samhälle och nästan lyckas, blanda med litet snedsteg från hans fru sida och massa andra saker så blir boken lagom intressant, men på grund av alla detaljer som ögon, hår och annat så nej tack. Jag läser hellre någonting annat.

Hittade inte ens en bild till hur boken ser ut enligt den bok vi hade. Sedan verkar den ha filmatiserats också, vilket väcker en intressant fråga om hur filmen är i jämförelse med boken då Bergman som skrivit boken använder en filmintroduktion… vilket förklarar den långa introduktionen.

Undra vad det finns mer för saker i filmen som kan förklara hur pass tråkig boken är…

Tänkte skriva av mig litet om Hinagiku från Hayate no Gotoku, hon var verkligen min favorittjej från serien. Synd bara att hon inte fick mer tid att vara med Hayate, men men, man kan inte få allt.

Till att börja med har hon rosa hår, jag är av någon anledning alltid svag för animetjejer med rött/rosa hår. Lacus Clyne, Kallen Statfield, Chibi-Usa, Euphie etc etc.

Sedan är hon tsundere, alltså mycket offentligt ”tuff och svår att tas med” men om man lär känna henne och kommer henne nära inpå livet är hon mycket mjukare och sötare

Hon utöver Kendo, vilket ger henne en mycket fin kropp om man säger så Att hon sedan charmar de flesta av pojkarna omkring henne är bara naturligt. Men sedan att  hon skulle falla för Hayate är bara så sött, synd att hon inte visar sina känslor mera för honom dock.

Fast med tanke på att Hayate är en idiot då det gäller tjejer så skulle han bara göra henne ledsen genom att kalla henne för maskulin och att hon inte är tjejaktig. För mig är hon tillräckligt tjejaktig så det räcker och blir över. Skulle gärna vilja lära känna henne ännu bättre än vad jag gjorde genom serien.

Jag skulle inte ha någonting emot att läsa en doujin där Hinagiku och Hayate lär känna varandras kroppar litet bättre. Men med tanke på att de flesta doujins bara blir våldtäkter och annat så vill jag inte riktigt läsa de Till och med Tony Taka då han ritade en doujin var tvungen att använda det temat, även om hon och Hayate fick tid tillsammans, enda som var ”synd” var att Hayate bar sin ”kattmaid” kostym… och trosor om jag minns rätt.

Inte vad jag var ute efter. Även om jag verkligen gillar Tony Takas sätt att rita och design.

Serien behandlade henne väll ok. Men mycket service shoots Inget som jag sa nej till precis. Det var bara skoj att se henne i olika situationer. En av de service shootsen tänkte jag inte på alls, men eftersom Hayate no Gotoku parodierar en hel del så slår det mig inte speciellt konstigt alls, bilden jag talar om är denna:

Då jag senare såg bilden så återspeglar den Chun Li rätt bra, allt från val av frisyr till hennes armband och kläder. Hur jag kunde missa det från början är för mig obegripligt. Enda felet med bilden är att hon har bullar av något slag, vilket Chun Li aldrig skulle hålla i händerna :p

Tror det var allt, kort sagt är Hinagiku en tjej att räkna med, snäll, söt, omtänksam och hon bryr sig verkligen om hennes nära och kära. Samtidigt har hon en svag sida, vilket är förståligt om hennes barndom har varit så pass svår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla detta. Fick bara litet lust att blanda friskt och skriva om litet allt möjligt.

Vad ska vi börja med? Hur pass trött jag är? Brukar funka :p

Sovit kanske 3h idag igen. Trött som bara den, har kanske ett föredrag att hålla idag, men det går inte och om jag slipper så är jag jätteglad, grunden har jag väll färdig, men det är inte på långa vägar klart för att jag ska stå och prata inför folk om det. Alltså hoppas jag att jag kan skjuta upp det till på onsdag nästa vecka.

Vilket bör kunna gå då min lärare inte är dum alls, hon är riktigt schysst.

Snart så är säsong 2 av Haruhi här. Håller den samma klass som vad den första gjorde så lär jag vara klistrad vid den precis lika mycket som jag blev vid den första. Framför allt om de framför sådana musikstycken som God Knows.

Inte för att jag tror det, men man vet ju aldrig. Kyon hade så jävla rätt dock: Haruhi ser förbannat söt ut i hästsvans

Synd att PS2 spelen aldrig kommer komma hit till våra breddgrader, hade varit ett givet köp. Istället får jag önska och drömma mig bort.

En annan glädjande nyhet är att snart är det 22 April, vilket innebär att Persona 3: Fez släpps och förhoppningsvis skickas till mig fort som attan.

Persona 3 Fez har en hel del nya saker, att man kan välja klädsel på sina karaktärer medan de slåss, att man kan göra om vapnen och mycket mer. Eftersom jag verkligen gillade Persona 3 så ska Fez bli en bra anledning att bege sig till skolan igen

Om inte annat så för att få reda på hur de har gjort om storyn och till hur de ändrat den för att motivera det ”byte” som de gjorde.

Enda felet med internet är ju egentligen att man får reda på en massa saker som man egentligen inte vill ha reda på.

Mitt senaste spel som jag spelar för fullt är Mana Khemia: Alchemists of Al Revis, ett mycket underhållande spel, även fast man blir litet sådär småtokig ibland på att man inte har de föremål som man vill ha för att göra bättre vapen/rustningar/föremål/accesoarer…

Vilket innebär en hel del springande fram och tillbaka mellan olika butiker, vilket i och för sig är enkelt gjort, men man blir litet irriterad då man glömde att köpa en sak och måste bege sig tillbaka för att skaffa det.

Men det märks att Gust har arbetat med serien länge nu, striderna har utveckalats något så in åt skogen om man kollar på de spel som finns: Atelier Iris 1-3 samt Ar Tonelico. Striderna är hur roliga som helst och det är nästan aldrig orättvist. Utom för fienden ibland… som då man gör en Variabel Burst för att sedan med en gång ha full Finish Burst mätare… hej då fienden.

Sättet man går upp i level på är dock litet irriterande, man måste skapa så mycket föremål som möjligt, för att sedan använda AP poäng för att lära sig förmågor eller öka på sin HP/SP/MAG/ATK/DEF/RES etc etc vilket på sitt sätt är ett intressant val, men det tar tid.

Rent storleksmässigt i jämförelse är Mana Khemia riktigt stort, men det är ju för att du springer omkring och skapar föremål till stor del av tiden, resterande tid lägger du ned på att läsa text eller springa omkring. Men jag har spelat 18h och jag tror jag har ca hälften av spelet kvar, om jag nu inte lyckats tagit mig in på någon ”Bad End” väg, för tydligen finns det multipla slut på spelet, vilket ju är intressant. Vanligen befinner jag mig efter 18h spelande i slutdelen av Gusts spel och är något grymt underlevlad och har värdelösa föremål. Den här gången kanske jag kan göra något vettigt av det hela.

Fast jag har ju startat om från början en gång av just den anledningen: Var så in åt helvete svag så jag knappt överlevde fiendes vanliga attacker.

Och det var nog allt jag hade att säga denna gång. Mest bara för att ha något att göra då jag är för trött för att jobba med skolarbete för tillfället.

Musik är ofta någonting som man träffar på inom många områden. Det kan vara arbetsplatsen, inom spel, anime eller nästan när som helst stötter man på musik på ett eller annat sätt, det är nästan aldrig tyst då jag även inräknar vind och liknande som musik.

Hur viktigt är dock musiken inom anime/spel? Jag ska nedan försöka att få fram någonting i frågan.

Som ni troligen nu vet så spenderar jag en hel del tid med anime och spel. Det som är bland det viktigaste då jag kollar på anime eller spelar spel är musiken. Är musiken dålig och resten av spelet är mindre bra om man så ska säga så sänks betyget rejällt. Är musiken medelmåttig men spelet är underbart så spelar det mindre roll.

Devil May Cry serien har väll aldrig utmärkt sig för sin musik, men ack så underbart spelmomenten och spelmekaniken är.

Ar Tonelico: Melody of Elmia å andra sidan har lagt ned mycket stor möda på musiken, vilket märks i och med att låtarna är underbara att lyssna på, tillsammans med de andra elementen så är spelet helt underbart, om det inte vore för de förbaskat tråkiga striderna skulle Ar Tonelico vara ett mycket bättre spel. Jag ger er nedan ett exempel, det är öppningen till Ar Tonelico

Så, mysigt eller hur? Det förhöjer liksom hela spelkänslan då musiken är så pass bra.

I anime så har musik en ännu viktigare roll då man där inte precis har någon kontroll över vad som sker utan man måste vara stilla och bara titta och lyssna.

Det finns serier där musiken ligger i fokus, en av de är Fullmoon wo Sagashite, en mycket ledsam historia om hur Mitsuki som har cancer i halsen inte vill genomgå operationen som räddar hennes liv eftersom det kommer att göra henne stum, och att sjunga är för henne viktigare än livet självt.

Plus att hon lovat sin barndomsflamma Eichi att hon skulle bli en sångerska innan de träffas igen.

Men det går inte riktigt som hon tänkt sig, hur som helst får hon hjälp att ta sig in i showbusniess. En av låtarna som hon sjunger är Eternal Snow, en mycket bra låt i min mening som samtidigt är mycket ledsam, framför allt då de använder den som de gör i serien. Men det är en allt för stor spoiler så det säger jag ingenting om, är ni intresserade så får ni fixa fram det själva :p Hur som helst, här är Eternal Snow

Vackert eller hur? Jag älskar den här låten alltså, så vacker att det inte är sant. Jag gråter i princip då jag hör den här låten och tänker på sambandet då den passade in allra bäst i serien.

Vi börjar närma oss slutet. Det vi har klargjort är att musik är viktigt, mycket viktigt i vilket medium det än infinner sig, vare sig det är den där actionfyllda filmen eller anime serien eller spelet som du spelat tills du spytt så är musik otroligt viktigt och har en stor faktor i att bestämma stämmningen. Det är ingen som förväntar sig att en actionfylld scen i en film/serie ska ha avslappningsmusik eller hur?

Ett exempel som jag inte nämnt men som många troligen känner igen är Aerith Theme, så underbar då den spelas, synd bara att den spelas under ett av de mest sorgesamma tillfällen jag träffat på. Det blir lätt att tårarna faller då. Jag förstår varför Play! använde sig av denna som avslutning, den kan liksom inte gå fel.

I visual novels är musiken ännu viktigare då det bara är stillbild och en massa text. Om inte musiken är bra eller ljudeffekterna så blir det lätt att spelet känns otroligt tråkigt.

Men det tror jag var allt. Musik kan även det vara fanservice dock. Om ni som jag älskade Disgaea och ännu mer Disgaea 2 så finns det en melodi som ni säkerligen tyckte om då ni hörde den. Se filmen så får ni se

Hoppas jag fick fram någon typ av poäng i alla fall.

Fanservice är mer än bara att killar ska få sitt lustmäte av stora bröst och en blick under tjejers kjolar. Det är lätt att fastna i den fällan helt klart och jag har själv varit där, tack för att man har vänner som kan rätta till en!!

Vi kan använda filmen Final Fantasy VII: Advent Children som exempel. Då den utanonserades blev fanskaran helt lyrisk över hur mycket den skulle äga sönder allting, framför allt den mycket ”dåliga” Spirits Within som enligt de flesta var ett riktigt dåligt beslut av Sakaguchi.

Då jag såg den ville jag ha en teoretisk film där Aeriths död förklarades och vart Cloud kunde träffa henne igen då jag tyckte att de passade så otroligt bra ihop. Samt att jag ville veta vad de andra karaktärerna sysslade med.

Istället fick jag en film om någon okänd sjukdom som hotade Midgar, Cloud var infekterad och inte mindre än 3 versioner av Sephiroth, alla med olika vapen och personlighet, sprang omkring och gjorde litet som de ville.

Resultatet? En action film som visst, det är skitsnygga strider, men vart är känslan som FFVII skapade? Den är som bortblåst.

Men tillbaka till ämnet, fanservice är ett rätt bra ord för att beskriva den här filmen, varför? Jo alla ifrån FFVII är med, vi får inte riktigt se Aeriths ansikte men trots det, hon finns där vid upprepade tillfällen, hon och Zack. I striden med Bahamut så har vi ett annat exempel på fanservice, tidigare har det bara handlat om Cloud, Tifa och de tre bröderna i princip. Nu helt plötsligt gör Barret, Cid, Red XIII, Yuffie och Vincent(som har visats tidigare) entre för att hjälpa Cloud, sedan efter det så försvinner de lika fort ur bild igen.

Perfekt exempel på fanservice, alla karaktärerna från FFVII får vara med, hurvida långt/kort spelar ingen roll.

Men det allra bästa exemplet är nog följande film(Varning, innehåller grova spoilers till filmen!!)

Hur tror ni alla reagerade då de såg den striden? Själv blev jag rätt så lyrisk då det i princip är höjdpunkten i filmen.

Ett annat exempel: Nanoha som barn och som vuxen, hela Nanoha Strikers kan sägas vara en typ av fanservice, då Nanoha för första gången är vuxen. Synd bara att de förstörde serien som vad de gjorde

För att sammanfatta: Fanservice är kort och gott någonting man gör för fansen, helt beroende på vad för typ av fanservice det är så kan det vara att man i en serie visar tjejerna i baddräkt, att man låter en omtyckt karaktär göra comeback i ett spel, att man ger efter för vad fansen vill och skapar en höjdpunkt i en film med tillhörande musik och allting för att glädja fansen.

Det finns ju som sagt tillfällen då det går överstyr men det existerar det också. Sådant man får ta. Till viss del så är det ju ibland fanservice som går bra också. Men att bli flashad för tjejers trosor stupp i kvarten tycker jag inte är speciellt bra eller intressant, trots att jag är kille.

Trodde jag hade någon tanke med det här, men de tankarna försvann fort som attan av någon lustig anledning. Men jag ska försöka återskapa mina tankar om ämnet i fråga. Så jag ber om ursäkt i förväg om detta verkar rätt lustigt.

Kommer att innehålla NSFW material så ni vet. Börjar bli en hel del sådana poster nu eller hur :p

Jag är en kille, men jag kan trots det tröttna på hur framför allt anime slänger in pantyshoots och annat bara för sakens skull.

Det känns för mig meningslöst att man måste lägga fokus på trosorna då en tjej cyklar liksom, slöseri med tid. Bilden ovan kommer från Rosario + Vampire 01, en show om hur en människa lyckas ta sig till en skola för monster, ni vet varulvar, vampyrer, ogres och liknande.

För mig så är idéen inte speciellt dum, det skulle bli en hel del komik om det sköttes på ett bra sätt, istället får vi en troskavalkad av sällan skådad like. Första avsnittet går man igenom det vanliga man gör på första skoldagen, bara det att allt visas i en sådan vinkel att Mokas, seriens huvudperson, trosor syns…

Frågan jag ställer mig är varför? De skulle kunna ha byggt vidare på relationen människa/monster eller vad som helst, men icke.

Eller vi kan ta bilden längst upp, visst tjejer bråkar och skriker åt varandra, men vad jag vet gör de det på avstånd, eller så blir det catfight av det hela, men inte fan gör de symmetrical docking… eller har jag fel?

Rosario + Vampire slutate efter 12 avsnitt, där vi åter igen lär oss läxan att monster eller människa spelar ingen roll, det förändrar inte vem man är.

Nu till en ny serie, To Love Ru – Trouble där prinsessan Lala flyr från sitt påtvingade giftemål för vi vet ju alla att tonårstjejer vill bestämma själv vem de gifter sig med. Vi ser genast vart fokus kommer läggas då OP temat sätter igång

Som ganska enkelt sätter standarden för showen i sig… och det blir inte mycket bättre heller. Lala verkar inte bry sig speciellt mycket om att huvudpersonen Rito helt öppet greppar hennes bröst då hon är helt naken, hon verkar närmare tycka det är jättebra

Men men. Litet glädje ska väll de som tittar på det hela ha…

Och jag ska erkänna, hon har leendet på läpparna för att hon har flytt från de som jagar henne. Men trots det skulle jag tro att eftersom de är så pass stora borde de vara känsliga och då borde Lala ha ett helt annat uttryck i ansiktet…

Nu säger jag inte att all fanservice är dålig. Allting handlar om hur man använder den, vilket Kanokon visar relativt bra, mycket fanservice, mycket ecchi och allt som man egentligen borde tycka illa om, men på grund av att det inte känns påtvingat, det enda som egentligen bestämmer när fanservicen ska komma är då Chizuru försöker fånga in den kille som hon tycker om.

Så visst, hon öppnar sin skjorta så att hennes stora behag hoppar fram mitt i skolans lokaler. Men som sagt, vad ska en tjej göra för att fånga in den kille hon vill ha? Jag vet inte…

Enda jag stör mig på är egentligen att våran huvudperson avbildas som om han vore 5-6år, inte som någon högskoleelev. Men jag kan bortse från det eftersom det är ju inte riktigt honom jag koncentrerar mig på…

Utan jag har större problem med att undra vad fasiken hon menar och att hålla mig för skratt. Kille med rävöron och svans? Hur roligt som helst

Så problemet är inte att fanservice används, problemet är hur den används.

Hoppas att jag har lyckats framföra någon poäng här. Med min vanliga otur är det väll inte troligt, men om inte annat kan ni titta på bilderna :p

Varför måste jag alltid förlora på mållinjen för? Nu hade mitt liv börjat ordna upp sig, jag har varit frisk i några veckor och kunnat träna, om än med bekymer på grund av mina jävla fötter. Men nu small det till igen och BOOM, jag är sjuk igen.

Inte någon trevlig sjukdom heller, tänk er influensa med smärta i hela kroppen, dåsighet, trötthet, nu tror jag till och med att jag har feber, vilket är mycket ovanligt.

Så om det dröjer någon vecka innan nästa inlägg så har ni anledningen: Jag mår skit och är sjuk. Enda positiva med allt detta är att jag får koppla av för en gångs skull på mycket mycket länge. Men då jag inte kan tänka klart och det är skola måste jag bli frisk fort som attan. Om jag har tur kanske mina fötter blir bra efter den här vilan som jag nu tvingas att genomföra.

Men visst, att analysera 1800 tals dikter då man har feber gör ju så att man ger intressanta svar till läraren så helt fucked up är det väll inte…

Hur som helst, nu vet ni att om jag inte skriver så är det på grund av sjukdom.

Då jag inte får något svar får jag anta att folk antagligen inte läser bloggen eller så finns det inget intresse alls. Men jag ska försöka skriva litet gran i alla fall. Posten är NSFW så nu har ni blivit varnade.

Jag vill även varna för att bilderna kan väcka anstöt hos er då inte alla är vad man ska säga ”normal” sex…

Vi börjar litet lätt. Erotik i spel är något som jag inte har någonting emot, utan det jag hittils har emot den erotik som visats i spel är sättet som de har introducerat det på.

Som en extra ”hot cofe” känns meningslöst. Jag har samma irritation för det som då jag ser en anime som i princip bara sysslar med fanservice.

Då jag sedan betänker att det finns massvis av spel som är storydrivna som på någolunda sätt lyckas visa upp sex som ”passar” in i storyn som inte är översättna så gråter jag nästan. Visst det skulle inte gå eftersom det är rätt så opassande innehåll och framför allt med tanke på att våran kära stat inte riktigt uppskattar det…

Och jag förstår så väll det eftersom det i dagsläget inte fungerar att introducera nakenhet i konsolspel då världen inte riktigt är reda för det. Vi kan ta Mass Effect och vilken reaktion det fick borta i USA. Det är skrämmande att se vuxna människor sitta och anklaga spelet för att i princip vara en fri sex simulator då det vad jag vet bara handlar om en ynka scen som man måste bestämma själv om man vill genomföra eller ens koncentrera sig på att få.

Vi kan ta Utaware som ett exempel. Det handlar om krig, hur en person har en mask som inte går att ta av. Till honom sluter det upp en massa folk, givetvis är det ett antal tjejer. En av de, Yuzuha är svårt sjuk, blind till och med och emot slutet av spelet så ber hon Hakuro om en tjänst, någonting som kommer att göra så att hon inte bara lever kvar i de hjärtan på de runt omkring henne, hon vill föda Hakuros barn.

Det är ett för mig känslomässigt stort ögonblick, vi har kommit till slutet, Hakura har upplevt både det ena och det andra smärtsamma upplevelser, men har inte givit upp. Yuzuha har spelet igenom fått uppleva krämpor, feber men har trots det kämpat på och lever fortfarande. Scenen som utspelar sig mellan Hakuro och Yuzuha är känlsefylld för att säga det minsta.

Sedan ska det ju inte ljugas om att tjejerna utnjuttjar Hakuro till det de själva vill ha. Karura, som av någon anledning blev min favorittjej i spelet ger sig till Hakuro, dels för att hon tycker om honom, väldigt mycket men även för att hon ska få en hålhake på honom. Att nämna är ju även att hon inte skulle ha fått Hakuro om hon dessutom inte fuskat och använt en parfym som gjorde Hakuro omedveten om vad han gjorde…

Ett bra exempel på hur man kan infoga att ens karaktärer har sex i spel. Visst, Utaware är en så kallad visual novel så det är massor av text. Men ändå, det är ett spel för min del.

Å andra sidan finns det spel som inte är bra, vare sig spelmässigt plus att de tar varje chans till att få visa upp sexuella scener. Bilden ovan kommer från Pretty Soldier Wars och är ett strategispel. Men olika kvinnliga deltagare och en monsterras som givetvis befruktar de kvinnor som de kommer åt…

Om storyn hade varit intressant hade det varit en sak, men nu kastas jag som general in och ska bestämma vilka av tjejerna som ska ge sig ut på uppdrag och slåss. Vilket tar lång lång tid, på tre timmar tror jag att jag klarade av två banor… den största anledningen är att så fort man ska göra något möts man av en dialogruta:

Den bild och text som innefattar den mer ”onaturliga” biten är följande

Varvid scenen byts till att innefatta vad man ska säga mindre intressanta saker

Som ni ser är fokus lag på de erotiska scenerna i detaljer, kvalité och allt vad det innebär. Rent kvalitétsmässigt så är bilderna här riktigt bra gjorda. Men sättet som spelet utspelar sig på, de långsamma striderna och allting gör att man tröttnar. Det spelar ingen roll hur lång tid du tar på dig för att ”rädda offren” heller så inget ansvar här inte. Och banorna måste spelas till att varje fiendeenhet är förintad, sedan en kort dialogruta och så iväg till nästa kamp.

Jag tröttnade som sagt efter vad var det? Första ”striden” som bestod av 4 delstrider, efter det tröttnade jag.

Medan jag spelade Utaware som även det är strategispel så spelade jag igenom varje strid med glädje. Mycket på grund av att de gick snabbare, sedan var historien som berättades, om Hakuro som tappat minnet och hans mystiska mask mycket mer intressant än detta.

Två exempel, det ena på ett bra sätt att inkludera sex i spel, det andra exemplet ett uruselt sätt att inkludera sex i spel.

Givetvis finns det fler variationer av spel och sätt som sexbiten förs in. Bilden ovan kommer från True Love, det första spel som jag spelade där sex ingick. Givetvis tyckte jag att det var bra, jag var ju trots allt bara en liten unge.

Det jag fortfarande gillar med True Love är systemet, man går i skola och pluggar, efter skolan får man själv välja vad man vill göra, om man vill motionera, jobba, ta en sväng på stan eller plugga hemma. Beroende på vad man lägger ned tid på bestämmer vilken av tjejerna man kan bli bekant med. Man hjälper och stöttar de, för att sedan ha sex med de och slutligen blir de ihop.

Jag tycker dock inte om att huvudpersonen går omkring som en playboy… om jag minns rätt kan man sätta på alla tjejerna under samma omgång. Jag vill att man fokuserar på en och sedan att den tjejens historia fortsätter. Vi kan ta Da Capo som exempel, där man får veta vad varje tjejs önskan var och att den påverkat deras liv sedan dess. Och det är inte bara solskenshistorier.

Men Da Capo är inte översatt Och det skulle inte sälja om det väll översattes, därför ”grädden” av de visual novels som finns inte kommer hit.

De som finns här är mer klassiska på sin sak, du läser text, gör val och sedan beroende på vilka val, hur du ska agera, vad du ska säga etc etc får du en tjej. Vilket innebär att det kan bli ganska omotiverade sexscener… som att en tjej står och skryter för sina kompisar varvid din spelkaraktär brysk tar med henne till ett hotell och säger åt henne att om det nu duger med vilken kille som helst så kan hon ju lika gärna göra det med dig…

Hennes reaktion? Börjar gråta och du ställs inför ett val, antingen genomför du det hela eller så lugnar du ned dig, för att ”lyckas” med henne måste du lugna ned dig och avbryta det hela.

this image has nothing to do with the following games described in the text

Låter det som att jag förskönar de här spelen? Jag ska försöka att ta mig bort från det i följande paragraf eller deltext.

Det finns spel som jag verkligen hatar, som inte har någon substans eller mening annat än att du ska få ihop det med en tjej, i vissa spel med våld. Ett spel börjar du på tunnelbanan, varvid du ska ungå att bli ”upptäckt” av en tjej. Sedan skiftar scenen och då ska du uppträda som en ”pervert på tåget”, massera hennes bröst, knåda litet ”nedtill” och så vidare och vidare, en mätare visar att hon är nära att skrika, då kan du ”hota” henne för att hon ska vara tyst och så vidare.

Lyckas du att hetsa upp henne tillräckligt mycket så får du sedan igenom det du vill med henne då hon kliver av tåget…

Eller att du spelar som en stalker och följer efter tjejer igenom folkmassor, vid en punkt får du chans att vad man ska säga ”knocka” henne och sedan vara våldsam emot henne, eller så lyckas du förfölja henne till slutet och då ger hon sig villigt åt dig, då är det en snällare akt.

Spelmässigt och i princip allting suger med de här typerna av spel. Jag gillar de verkligen inte.

Slutligen, vad har vi nu kommit fram till?

Helt beroende på hur sex/erotik används i ett spel kan det faktiskt ha syfte. Det är inget ont att om man bildar ett par att man kan gå hem och sedan då båda vill det ha sex. Även inne i ett spel.

Det som blir sämre är då erotiken slängs in utan egentligen användning och det enda fokuset spelet har är att visa så mycket naken hud som möjligt.

Olika typer av spel finns, allt ifrån kärleksfulla relationer till ren våldtäkt, givetvis finns det olika typer av tjejer och varierande bröststorlekar, allt för att passa kunden…

Jag har spelat en hel del, vanligen av den sämre sorten där sex/erotik läggs in hux flux utan egentlig användning. Visst, många ggr har jag skrattat mycket och länge. I ett av spelen flyttar man in hos sin fars nya hustru, som har tror det var 5 döttrar i olika åldrar. En av de har spenderat hela livet(så gott som) med att smygtitta på då hennes föräldrar hade sex där hennes mor hade diverse cosplay kostymer på sig… varvid hennes intresse är just cosplay och varje gång man har sex med henne har hon på sig en annan dräkt…

Variationen mellan spelen är relativt stor. Däremot är de spel som är översatta mer inriktade på sex än story, det finns spel som är inriktade på story och slänger in sex litet varstans har i min mening mervärde eftersom storyn då är riktigt intressant.

Det var allt från mig. Hoppas att jag har fått fram någon poäng i alla fall.